En föreställning

Jag gick på en nycirkusföreställning i Malmö med min kompis teaterglada kompisar. Ett gäng teatermänniskor som var där för att dömma.

Föreställningen var inte så kul till en början. Det var bara en kille som snubblade på en matta ideligen och fick lägga den fint på golvet igen. Jag såg hur två ur de teaterglada, tittade på varandra, skratta nickandes mot scenen. De tyckte verkligen det var bra, simpelt och genialt. Roligt helt enkelt. För föreställningen var verkligen rolig, han hoppade sedan på en studsmatta, flög högt och landade hårt i golvet. Det var spännande och jag hoppade till flera gånger. Han fastnade med huvudet i sängen och satt fast med handen i en stolpe. Det var lättsint och jag skrattade högt.

Efter föreställningen gick vi ut och, som man gör, pratar om hur föreställningen var. De teaterglada och sa saker som "Jävlar vad dåligt det var" och "Det var verkligen dåligt".

Jag hade misstolkat det nickande skrattet. De tyckte verkligen det var dåligt, simpelt och barnsligt. Dåligt helt enkelt.
Resten av kvällen funderade jag kring huruvida jag tyckte att föreställningen var bra, för det var den ju inte, eller dålig, som den var.